Förut hatade jag helgerna för det betydde att jag inte hade möjlighet att träffa dig, nu är helgerna det enda jag lever för. Det är den enda tiden jag kan vara ifrån dig och försöka läka.

Försöka gå vidare.

Sliten tjej efter en ganska jobbig skolvecka, börjar bli van med tidiga morgonar och sena eftermiddagar. Tröttsamt att behöva anstränga sig för att behålla koncentrationen för att jobba och inte låta tankarna glida iväg på annat.
Att försöka le, trots att det gör så förbannat ont att se dig varje dag. Men jag börjar bli van med den där ihåligheten utan dig hos mig, trots att jag verkligen behöver dig är det nog bäst såhär ändå. Tror jag.

Matchen i helgen blev olyckligtvis inställd. Hade behövt den, behövt fokusera på annat.
Men man kan inte ta något för givet.
För att rensa tankarna kilar jag nu ut på en promenad till en god vän. Får se vad som sedan blir av denna lördag.
puss