Tänker på sånt som tillhör det förflutna, det jag lämnat bakom mig.
Finns mycket av det jag saknar och skulle göra mycket för att få det tillbaka. Men man lär sig att acceptera att det man förlorat går till historien.
Jag har många gånger ångest för mycket som händer i mitt liv. Det är för mycket känslor, för mycket tjafs i omgivningen, för mycket stress, för mycket av allt.
Jag saknar tiden då man var barn, ni vet dagis tider?
Skulle göra vad som hellst för att få växa ner och vara fem år gammal igen. Slippa allt ansvar, slippa alla känslor, slippa tänka över allt.
Då levde man för stunden. Man brydde sig inte om vad som skulle hända under morgondagen. Man brydde sig inte om hur man såg ut, man gick ut och bara lekte. Man blev inte tvingad att göra något speciellt. Man var med de man kände för, man hade ständigt roligt och den största smärtan var att skrapa upp knät, men då kom alltid mamma och plåstra om, pussa en på knät och sen var allt bra igen. Man brydde sig inte.
Dagens verklighet består av känslor i överflöd, ett utseendefixerat samhälle, för mycket viljor, konflikter som uppstår alltför ofta, och den största smärtan är att storbråka och förlora bästa vännen eller att göra slut med pojkvännen. Då hjälper inte mammas tröst längre och det går inte över på direkten, utan då fortsätter man älta alltihop och analysera det. Vilket slutar med att man oftast tror att allt är ens eget fel och att man förtjänade det. Och dagens utseendefixering, vad händer med världen?
Jo, du kan inte gå klädd hursomhellst utan att någon pratar bakom ryggen och baktalar en om ens klädsel.
Eller att man ska sminka sig, det ständiga kravet med att se perfekt ut.
Man ska nästan ha likheter med en barbie!
Men en människa funkar inte så, man påverkas av sin omgivning och när man ser alla modeller på alla tidningsomslagen med de där smala benen och den perfekta magen är det lätt att man börjar jämnföra sig med dom och alla andra i sin egen omgivning. Man får för sig att man kanske är tjock och vill gör något åt saken.
Vilket är en vanlig orsak till att många slutar äta och får en släng av ätstörningar.
Men varför blir det såhär? Varför kan man inte ha kvar den där "jag bryr mig inte" attityden från när man var liten? Hela livet skulle bli så mycket enklare.
Och alla människor är olika skapta, vissa är smala från början medans vissa har lite mer fett på benen. Det är normalt.
Jag har själv haft himla många komplex med min kropp, men försöker lära mig att acceptera det jag inte kan förändra. Jag måste ju kunna leva med mig själv och för att jag ska det måste jag kunna acceptera mig själv, såhär ser jag ut och det gör mig till att jag är just mig själv. Jag tränar gärna, och det blir lätt för mycket, men jag gillar det. Och jag försöker göra det jag tycker om så mycket som möjligt.
Jag har levt i en stress cirkel det senaste halvåret och halkat lite på efterstjälken, men jag försöker komma ikapp och fixa mitt liv igen, det har varit det värsta halvåret i hela mitt liv. Hela min tillvaro föll samman och jag kom helt ur balans. Jag var hemskt nära på att bryta ihop många gånger men jag kom ur det som tryckte ner mig och har lovat mig själv att aldrig försätta mig i det tillståndet igen, jag ska aldrig ägna så mycket tid åt någon som bara sårar mig. Jag ska aldrig lägga ner så mycket kärlek och känslor på någon som inte gör mig lycklig mer än ett par stunder.
Jag har verkligen varit med om det mesta och det enda tipset jag har till alla andra är en livsstil jag själv börjar inrikta mig efter.

Du är himla bra som du är och låt ingen få dig tro något annat. Lev ditt eget liv, spendera din tid med människor som gör dig lycklig, gör mycket av det du tycker om. 
Låt aldrig någon trycka ner dig! Tro på dig själv och var ärlig mot din omgivning. Strunta i folk som inte gillar dig.
Låt ingen få säga att du gör fel i ditt eget liv, var dig själv.