Livet rullar på som vanligt, jag mår inte bra, men inte heller så dåligt. Det kunde ju varit värre?
Jag vill bara komma ifrån allt just nu, och trots det finns det många stunder jag är lycklig, även fast det mesta fortfarande känns som en sten i hjärtat så går det att vara glad. Jag har insett att det är möjligt att uppnå lycka även fast man igentligen känner sig så himla svag, och att man inte mår så bra, så går det.
För jag är en glad människa, det är jag.
Även om jag kanske inte alltid visar det och jag vet mycket väl att jag inte varit särskilt glad den här hösten och vintern.
Det mesta har jag gjort ont.
Och ibland skäms jag över att vara ledsen och känna sådan sorg när jag har så mycket glädje i mitt liv, jag har fina människor i min närhet.
Men det är så himla svårt att ignorera och tänka bort allt det där som gjort så himla ont.
Känslan av att inte få vara med människan man älskar och fortfarande bryr sig så mycket om.
Men det är något jag lärt mig leva med, saknaden alltså.
Och jag har insett att trots den där saknaden och ledsamheten så går det att vara glad, kanske inte helt till fullo.
Men jag vet att jag någon gång kommer slippa vakna på morgnarna och känna saknad.
Det är jag helt säker på.