Har ni någon gång känt att det finns en person som ni känner som allra bäst, någon som ni känt en ganska kort tid men ändå känner varandra utan&innan som om det vore en evighet sedan ni träffades för första gången?
Den personen man räknat med alla gånger, alltid sett vid sin sida.
Sedan får man reda på saker, sånt man definitivt inte kan tro på, men ändå vet att det är sant. Sånt man trodde aldrig kunde uppstå i den vänskapen.
Man inser då plötsligt att personen man kände så himla väl, känner man tydligen inte alls. Inte det minsta.
Man tror så fel om en person som man en gång har sett på ett visst vis, så är det så att ingenting stämmer. 
Tänk att man kan ha så fel, så himla fel.